Detta är en personlig berättelse från vår medgrundare och VD, Mats Ljungqvist, om hans vecka på monteringsbandet på Volvo Cars. Bilden visar produktionsstarten av Volvo EX60 – Copyright © Volvo Car Corporation.

‍

Jag åkte till Volvo Cars för att förstå deras produktionssystem bättre. Jag trodde att jag skulle lära mig om standardiserat arbete, ledarskap och förbättringsarbete i världsklass. Det gjorde jag också. Men det jag inte hade räknat med var att en vecka på monteringslinan skulle hjälpa mig att hitta tillbaka till mitt eget varför.

‍

Klockan väcker mig 04:45 en måndag i juni. Det känns förvånansvärt enkelt att gå upp, kanske för att solen redan är uppe. Men framför allt blir jag omedelbart pigg, och lite nervös, av tanken på att jag ska åka till Volvo Cars för min praktikvecka i monteringen.

En halvtimme senare sitter jag i bilen. Enligt GPS:en ska jag vara framme 06:00, i god tid för att möta upp min kontaktperson Nathalie.

Ju närmare fabriken jag kommer, desto mer speciell blir känslan. Vägarna fylls av bilar som alla verkar vara på väg mot samma plats. Jag försöker föreställa mig människorna bakom rattarna. Är de trötta? Taggade? Stressade? Ser de fram emot veckan som väntar?

Själv känner jag mig som en nybörjare på väg till första skoldagen.

Efter att ha fått på mig arbetskläder och genomgått en ordentlig säkerhetsgenomgång av Nathalie är det dags att kliva upp på linan.

Det visar sig att jag ska stå på en av de sista monteringsstationerna, och någon säger att det är en av de tuffaste i hela monteringen.

Nu blir jag nervös på riktigt.

När man står bredvid linan ser den lugn ut. När man står på den inser man hur snabbt den faktiskt rör sig. Varje bil kommer med sina moment som ska utföras inom en begränsad tid. Missar man något påverkar det inte bara en själv utan nästa station, nästa person och i värsta fall kvaliteten på bilen.

Min handledare Alexander är van vid att lära upp nya och utstrålar ett lugn som smittar av sig. Samtidigt funderar jag på hur jag, som närmar mig 50-strecket, ska klara tempot. Det var trots allt 23 år sedan jag senast arbetade som montör.

Alexander visar metodiskt hur stationen fungerar. Han pratar om säkerhet, om rätt från mig och om vikten av att jobba lugnt och metodiskt utan att stressa.

Sedan är det min tur.

‍

Jag vill gärna visa att jag lär mig snabbt. Visa att jag fortfarande kan.

Men verkligheten kommer ikapp fort. Jag gör misstag. Glömmer moment. Hamnar efter.

Alexander täcker upp för mig gång på gång, och när vi inte hinner drar han i Andon-snöret. Nästan direkt dyker lagledaren Fredrik upp.

När jag först träffade laget slogs jag av hur varmt och välkomnande det kändes. Alla var hjälpsamma, samtidigt som de arbetade med imponerande fokus och effektivitet.

Men det är först när Andon-larmet går som jag verkligen förstår kulturen, och lagledarens verkliga roll.

Min spontana känsla är att det måste vara pinsamt att dra i snöret. Att det är ett sätt att signalera att man gjort fel eller inte klarat sitt jobb.

Men Fredrik kommer inte springande med irritation eller kritik. Han kommer med ett leende. Det blir skratt när jag erkänner att jag faktiskt inte kör Volvo. Jag skyndar mig att tillägga att jag gärna skulle vilja göra det.

Och när jag senare själv drar i snöret medan Alexander hjälper till på nästa station får jag en reaktion av Alexander som jag aldrig hade väntat mig.

"Drog DU i snöret? Bra! Det gillar jag!"

I mitt jobb får jag sällan så träffsäker beröm. Det är inget konstigt med det. Men här märker jag hur mycket positiv återkoppling faktiskt betyder. Inte för egot. Utan för tryggheten.

‍

Sakta börjar jag förstå att Andon-snöret inte handlar om att rapportera misslyckanden. Det handlar om att be om hjälp innan något blir fel.

Trots att arbetsmomenten i sig är ganska enkla märker jag hur svårt det är att prestera när hjärnan blir stressad. Standarden finns där av en anledning. Först när momenten sitter i muskelminnet kan man arbeta lugnt, metodiskt och säkert.

Men till slut gör jag ändå ett större misstag.

Jag blir så fokuserad på att hinna klart att jag inte märker att jag följer med bilen för långt.

Plötsligt står linan still. Jag har orsakat ett nödstopp.

Skammen kommer direkt och jag vill helst sjunka genom golvet.

Men återigen möts jag inte av irritation. Jag möts av lugn. Av människor som berättar att alla gör misstag. Av människor som påminner mig om att säkerheten alltid går först.

Linan startar snart igen och ljudet från skruvdragarna fyller hallen. Tempot återvänder. Och någonstans där släpper också min egen skam.

‍

Jag börjar fokusera mindre på att bevisa att jag är duktig och mer på att lära mig. Det slår mig att produktionen har ett sätt att göra människor ödmjuka.

Jag har besökt många fabriker där man säger att säkerheten är nummer ett. Men jag har sällan upplevt det så genuint som här. När jag frågar Fredrik varför svarar han:

"Vi bygger världens säkraste bil, och det är något som Volvos varumärke så tydligt står för."

Jag frågar vidare. Varför känns det så äkta?

Hans svar kommer direkt.

"Jag kör ju mina två små barn i en Volvo. Så det är verkligen jätteviktigt att den är säker. Därför är det självklart att vi som bygger bilen sätter säkerheten främst. Annars kommer bilen inte att vara säker när den rullar av linan."

Det är ett enkelt svar. Men också ett av de mest kraftfulla.

För vad är det för mening med att bygga världens säkraste bil om människorna som bygger den inte själva arbetar säkert?

‍

‍

Under resten av veckan får jag följa Fredrik som lagledare, Dennis som produktionsledare, Patrik som områdeschef och även vara med på fabrikschefen Daniels möten.

Om och om igen möter jag människor som kombinerar tydlighet med omtanke. Höga krav med respekt. Resultatfokus med mänsklighet. Och jag börjar inse att det är därför kulturen känns annorlunda.

‍

Till saken hör att jag under en tid har haft det rätt kämpigt med mycket oro.

Att leda ett företag är komplext. Under de senaste åren har jag behövt fatta beslut som jag upplevde låg långt ifrån de värderingar som en gång fick mig att starta företag.

Sakta tappade jag kontakten med mitt varför.

Pressen ökade. Stressen ökade. Jag tappade bort kärnan i det vi gör på Mevisio. Jag tvivlade på mig själv mer än jag vill erkänna.

Men under veckan på Volvo hände något oväntat.

När jag såg människor som på riktigt levde sina värderingar började jag fundera över mina egna.

När jag såg ledare som skapade trygghet började jag tänka på vilken typ av ledare jag själv vill vara.

När jag såg hur kulturen byggdes genom hundratals små handlingar varje dag blev jag påmind om varför vi gör det vi gör på Mevisio.

Det som började som en praktikvecka för att förstå Volvos produktionssystem slutade därför med något helt annat.

Det var människorna på Volvo som hjälpte mig att hitta tillbaka till mig själv. Till det jag brinner för. Till det jag står för. Och till den ledare jag vill vara.

Under veckan slog det mig också att Volvo egentligen inte bara bygger bilar. Volvo bygger människor som tillsammans skapar en kultur där alla tar ansvar för att leverera säkra och fantastiska produkter.

Om vi på Mevisio kan hjälpa ledare i sådana organisationer att få ännu bättre effekt av sitt ledarskap, då känner jag stor tacksamhet över att få vara med och bidra.

‍

Ett stort tack till Nathalie, Alexander, Dennis, Patrik och Daniel och alla andra jag träffade för att ni generöst delade med er av er tid, kunskap och era perspektiv under veckan. Jag lärde mig oerhört mycket av er alla!

Ett särskilt stort tack till Fredrik som hjälpte mig att inte bara förstå Volvo ur ett helt nytt perspektiv, utan också mig själv. Han blev nästan lite av en terapeut längs vägen, med en ovanlig förmåga att lyssna och förklara som fick mig att stanna upp, tänka ett varv till och se saker på ett annat sätt. Den tid han lade på mig, och de samtal vi hade, kommer jag att bära med mig länge.

‍

‍